De oroade sig för honom, eftersom han inte visat sig på länge. Han gick inte någonstans och gjorde inte någonting. De ringde honom, telefonen surrade, ingen svarade. Tills plötsligt luren ljudlöst lyftes i andra änden.
”Hallå? Det är vi, dina vänner.”
De kände tystnaden, stel, gravlik, som slingrade genom luren och krypande kramade deras hjärtan så att de knappt hann lägga på. Sedan ringde de honom aldrig mer.
Översättning: Lova Meister
I Svenskt översättarlexikon kan man stifta bekantskap med skönlitterära översättare - “de som har skapat halva den svenska nationallitteraturen” - och nu finns även Erik Frisk (1897-1970) representerad. Frisk översatte flera böcker från tjeckiska till svenska under 1930-talet, var aktiv i motståndsrörelsen under kriget och fick tjeckoslovakiska Vita lejonets orden efter krigsslutet. Läs mer om Erik Frisk här.
www.oversattarlexikon.se
En biografi med tjeckisk anknytning har i vår kommit ut på Carlsson Bokförlag. I “En ande som hör jorden till” tecknar Eva Strömberg Krantz ett porträtt av den svenska grevedottern Amelie Posse (1884-1957) som tillbringade en stor del av sitt händelserika liv på kontinenten, gifte sig med den tjeckiske konstnären Oki Brázda och tog aktiv del i den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen. Ett intressant livsöde intimt förknippat med den tjeckiska 1900-talshistorien och väl värt att uppmärksammas!
I årets tredje nyhetsbrev presenterar vi den andra och avslutande delen av intervjun med författaren Jáchym Topol som har fått titeln “Myter och sammetsrevolution”. Trevlig läsning!
Vid midnatt trimmade han seglen och rodret och gick till sängs. Varannan timme gick han upp och kontrollerade kursen. Hans lägenhet flöt genom staden, drev fram i vinden utmed gatorna. Han fick inte mycket sömn, men han klarade sig. Besättningen hade varit på bordell i ett halvår nu, så han var ensam på färden.
På morgonen kastade han ankar i toaletten och var i en ny hamn igen. Han svabbade däcket, öppnade fönstren, lät seglen torka och gick ut för att fylla på förråden, roa sig och så.
På natten återvände han ombord. Han tände lanternan på antennmasten för tankfartygen som rullade över vattnet i natten. Så gav han sig av igen, mot horisonten, runt jorden.
Översättning: Tora Hedin
Hon led av fördröjda steg. När de var ute och promenerade kom ljudet efter, och när hon stannade ljöd hennes steg en stund innan de kom ikapp. Han tyckte om henne. Han väntade tills hennes steg dog bort och omfamnade henne.
Översättning: Tora Hedin
Mats Larsson talar om Bohumil Hrabal och läser ur sina översättningar av Hrabals verk på Tjeckiska centret den 18 maj kl. 18.00, Villagatan 21, Stockholm. Bokförsäljning. Varmt välkomna!
Här kommer årets andra nyhetsbrev från Aspekt förlag. Den här gången presenterar vi första delen av en intervju som Lova Meister gjorde med författaren Jáchym Topol på bokmässan i Göteborg. I samband med bokmässan publicerades även Topols senaste bok (Chladnou zemí) på svenska: Kallt land, i översättning av Tora Hedin.
Han ställde sig framför spegeln i badrummet men kunde inte se sitt ansikte i den. Snopen såg han sig omkring, som om han letade efter sitt ansikte någon annanstans, och tittade på nytt i spegeln. Fortfarande fanns han inte där. Han visslade högt och gick ut ur badrummet. Barnen höll redan på att äta frukost och sa god morgon till honom. De var väluppfostrade och ganska så självständiga. Innan de gick till skolan märkte de ingenting. Han gick tillbaka in i badrummet. Inte heller nu kunde han hitta sitt ansikte i spegeln. Förvirrad stod han och trampade. Hans hustru kom in, sköt försiktigt undan honom och började borsta tänderna. Han tittade på hennes ansikte i spegeln. Hon hade åldrats, slog det honom. Hon bara mumlade något, sköljde munnen och gick sur ut. Han stod och trampade igen. Han stirrade på ansiktet i spegeln. Hustruns ansikte hängde där som en kvardröjande bild och betraktade honom. Hans eget ansikte saknades fortfarande. Det går kanske över, tänkte han när han hörde hennes röst och dörren som slog igen.
Översättning: Mats Larsson
Han vaknade på natten, trevade efter hustrun vid sin sida men famlade i tomma intet. Bredvid honom i sängen gapade en mörk, djup grop. Han riktade lampan ner i den utan att se botten. Det värsta var att gropen började dra honom till sig så fort han tänkte på hustrun. På samma sätt som den starka virvel som uppstår när ett fartyg sjunker drog den till sig allt inom räckhåll. Lika stor som en ångare hade hon ju inte varit, tänkte han förvånad över kraften i suget. Han kände hur lakanet åkte iväg under honom och tog tag i sänggaveln för att inte glida efter täcket ner i det avgrundshål som öppnade sig i hans sovrum, när även sängen försvann i mörkret. Han försökte att inte tänka på hustrun, lyckades med det en stund och fick ett bättre grepp om elementet. Men i ett ostädat hörn på golvet låg ett av hennes hårspännen, och denna lilla bit materialiserat minne fyrade av sin laddning. Han märkte hur all inredning i rummet for förbi honom, och sedan försvann även rummet i gropen. Tillsammans med rummet, lägenheten och kanske huset också, tillsammans med alla grannarna, hela gatan och förmodligen även hela staden och världen, där de en gång levt ihop, föll han genom mörkret. När han nådde botten, mjuk och fuktig som ett träsk, klibbig och stinkande, slog det honom att det inte var så farligt. Gropen var inte så djup som den sett ut. Hålet var i själva verket ganska grunt. När han tagit sig upp igen skulle han kanske tacka henne för att hon gått sin väg utan onödiga scener och lämnat honom i fred.
Översättning: Mats Larsson